måndag 23 april 2012

Världsbokdagen och min väg till läsning

Det är Världsbokdagen idag. Trevligt, även om jag inte ska fira den på nåt särskilt sätt.

Böcker och läsande har betytt mycket i mitt liv. Väldigt tidigt var jag intresserad av bokstäver, och min mamma lärde mig hur de uttalades. Jag kommer ihåg en Kalle Anka-tidning där Svarte Petter höll på tända eld på en skog, men det blev ingen brand eftersom Gröngölingarna ingrep. Förmodligen var just den tidningen central när jag skulle lära mig läsa. Men annars hade vi inte så mycket litteratur hemma, inga barnböcker till exempel. Men vid en tidpunkt beställde mina föräldrar en massa böcker, en hel låda, med inbundna klassiker. Alltså riktiga vuxenböcker, utan bilder och med liten text. Men de var fint inbundna, tyckte jag, med omslag som var randiga eller melerade i olika färger. Jag var jätteförtjust i de böckerna och brukade sitta och titta i dem och låtsas att jag läste.

Och en dag föll allt på plats, jag upptäckte Nyckeln. Väldigt envetet satt jag med en blårandig bok och upprepade bokstäverna för mig själv. Så kom jag till det tryckta g. g visste jag vad det var, men g? Så jag frågade min mamma som berättade vad det var för bokstav. Och då tänkte jag en stund och så sa jag: "Men då står det ju 'lugnt' här." "Men åh, du kan läsa!" ropade hon. Och jag kände att jaha, är det så man gör.
Jag kommer ihåg det jättetydligt. Att det var en stor upptäckt som ändå kändes så självklar. (Och så här efteråt har jag tänkt att det är ju rätt kul att just "lugnt" var mitt första ord...)


När jag sen började skolan blev jag förvånad över att ingen utom jag kunde läsa. Och jag fattade ingenting av deras ljudande. För mig verkade det vara en onödig omväg att hålla på och ljuda, när man helt enkelt kunde läsa som det stod på en gång... (Undrar om man fortfarande ljudar i skolan?)


Jag behövde förstås inte delta i läsundervisningen, utan istället fick jag kolla i de böcker som fanns i klassrummet. Tyvärr, tyckte jag, var det bilderböcker. Elsa Beskow och liknande. Jättetrist - jag ville ha böcker med mycket text!


När jag var sju år flyttade vi från Umeå till Luleå, och efter ett tag tog pappa med mig till Stadsbiblioteket. En av mitt livs viktigaste dagar! Jag är oerhört tacksam för att han gjorde det. Mina föräldrar läste inte så mycket, jag vet inte ens om de brydde sig om den beställda lådan med inbundna klassiker, och de besökte aldrig själva ett bibliotek.
Men vilken grej det var! Man fick låna böcker gratis, riktiga böcker, flera stycken på en gång! Jag trodde knappt det var sant. Biblioteket låg i ett gammalt ruckligt trähus med barn- och ungdomsavdelningen inrymd på övervåningen. Öppet måndag-fredag stod det på en skylt, och länge trodde jag det betydde måndag och fredag. Så jag gick dit varje måndag och varje fredag och lämnade tillbaka böcker samt lånade nya. 
En gång råkade jag gå förbi en tisdag och tänkte att jag kan ju alltid titta om det är öppet idag också, bara för säkerhets skull. Och så var det öppet! Otroligt! Rätt snabbt förstod jag vad det här måndag-fredag betydde. Och jag lånade och läste helt febrilt, stora högar med böcker, 7-8 i taget, man kan verkligen prata om "bokslukare", och ofta var jag helt borta från världen när jag plöjde den ena boken efter den andra.


Oj, jag blir nästan sentimental. Så jag får väl höja ett imaginärt glas champagne för Böcker, och inte minst: för Bibliotek!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Skål för litteraturen! När jag gick på mellanstadiet brukade min kompis FEM, som ibland kommenterar på min blogg, och jag ses och läsa. Vi satt bara och läste... Folk tyckte att vi var urknäppa, men vi gillade det! Och så skrev vi skönlitterära verk i skrivböcker med fina pärmar...
Nu blir JAG sentimental...

Monica Hortell sa...

Vad kul! Har du kvar skrivböckerna?