Bra besked

Med en blandning av bävan och förväntan åkte jag till Stockholm. (Priset hade gått upp med 10 procent sen sist, märkte jag.) Hade specialskon på mig och kände att "nu är jag trött på att halta". Så länge jag är inomhus spelar det ingen roll, men när jag måste förflytta mig till och från buss, tåg och tunnelbana, så är det lite jobbigt. Men på tåget kunde jag förstås med mycket gott samvete sätta mig på en handikapplats.

Jag har också lagt märke till att folk är väldigt vänliga när dom ser att man är lite ofärdig så där. "Går det bra?" frågar dom snällt när man långsamt tar sig nerför ett högt trappsteg, och när jag gick in i den lilla väntsalen vid spåret märkte jag hur vissa snabbt kollade så att det fanns lediga sittplatser. Väldigt gulligt, nästan rörande.

Men nu är det tillbaka till det vanliga livet! Allt såg jättebra ut! Doktor Azispour var helnöjd. Röntgenplåtarna visade att läkningen är i princip total. Tån är helt stel, som den ska vara. Och den svullnad som finns runt omkring är inte alls anmärkningsvärd. Det kommer att vara så i minst ett halvår.

Ja, så jag fick förstås pröva att stödja på foten. Det kändes konstigt. Fel på något sätt. Men i fortsättningen bör jag försöka gå som vanligt, inget haltande och hasande längre. Några långromenader blir det inte än förstås, utan jag får öka belastningen gradvis. Och innan jag åkte hem tog jag på mig min medförda joggingsko. Det kändes också konstigt. Inte alldeles behagligt. Men det funkade. Hurra!
Att jag missade 62:ans buss med ett par sekunder, den åkte iväg när jag var tio meter därifrån, gjorde ingenting. Jag satte mig ett tag och njöt av utsikten. Sällan har jag varit så glad på en busshållplats.

Väl hemma gick jag förbi Kvarnen. Nu kunde jag äntligen, för första gången sedan den 25 augusti, handla mat. Det kändes så mysigt, jag liksom sögs in i butiken.

Välkommen är just vad jag kände mig. Handlade färdig middag: inkokt lax med rosépeppar och örtagårdssås. Och några andra småsaker. Gick (något haltande, det var omöjligt att undvika) hem istället för att ta bussen som jag ett tag funderade på.

Det var skönt att få av skon. Den tryckte och klämde rejält vid det laget, och jag slet av mig den direkt jag kom innanför dörren. Men på det hela taget känns det väldigt bra. Jag ska lugna foten genom att lägga på ett vitkålsomslag nu, för det verkar fungera.

Puh. Jag har gått på lågvarv och sparlåga i drygt sju veckor, har liksom levt på ett slags minimerat sätt och hittat en bra harmoni i det. Nu kan allt det vanliga börja igen. Härligt.