Kolhydraterna anfaller

Siw och Bengt, dvs Kittys mamma och hennes man, har hälsat på idag. Dom medförde kaffebröd från Landings, och det är inte det sämsta. Tvärtom, alltid jättegott. Och Siw kommenterade att jag har gått ner i vikt. Det syns alltså. Bra med tanke på att jag har varit inomhus och helt orörlig i sju veckor. Extremt bra. Stödjer teorin att vikten inte har så mycket med motion att göra, utan det är kosten som betyder mest.
Så istället för att stoiskt fortsätta med min starkt kolhydratreducerade kost bestämde jag mig för att falla för frestelsen, att med jublande artighet äta en jättegod och saftig kardemummabulle och dessutom "tvinga i mig" en toscamazarin.

Gott! Och trevligt var det också. På bilden är allt uppätet, men som sagt, gott var det.

I sann dietbrytaranda har jag sedan gått vidare med - tadaa!- pasta! Som jag inte har ätit på drygt tre månader. Nu blev det en av våra gamla klassiker: spaghetti med tomat, lök och halloumi. Kryddad med citronolja, oregano och svartpeppar.

Jag älskar pasta. Åh vad gott det var. Och att äta det typ var tredje månad, eller kanske till och med varannan, eller en gång i månaden, ja, det dör man inte av. Eller? Förut åt jag pasta flera gånger i veckan, plus en massa godis och bullar och sockerkaka och allt möjligt. Nu har jag dragit ner otroligt mycket på allt sånt, men ibland måste man bara slå sig lös...
Ett fantastiskt bra italienskt rödvin blev pricken över i:et.
Får se hur det känns imorgon, om jag får nåt slags kolhydratchock. Troligen har jag gått upp ett kilo, men jag tänker inte väga mig. Njuter av mina avsteg istället. Och tanken att återgå till den extremt osunda kolhydratdiet jag hade förut, den finns bara inte. Ett avsteg då och då, och njuta maximalt av det - det känns som en hållbar strategi.