Ingen nyckel

Vi kom inte in i vår lägenhet. Kanske väldigt symboliskt? Men K., som när hon åkte skulle ha tagit den nyckelknippa där tillhållarnyckeln sitter, gjorde inte det utan tog en annan. Så där stod vi trötta och svettiga med vår packning, framför vår egen låsta dörr. Tur att det inte var mitt i natten! Och att Annika, vår blom- och postvakt, var hemma. Och att hon bor relativt nära. Så hon kom med de rätta nycklarna och räddade oss efter ett tag.

Att dricka kallt, gott vatten direkt från kranen kändes lika lyxigt som jag trodde att det skulle göra. Det vattnet är också mycket godare än det billiga spanska mineralvatten man jämt släpar hem från affärerna.
Vi gjorde te, i tekanna. Av det rena vattnet. Också bra. Att lägga sig i en mjuk, skön säng istället för den hårda spanska uppskattade jag verkligen. Och en hel del annat positivt finns det förstås.
Men på det hela taget: så grått det känns!

Vi har ju också ett bygge alldeles framför oss, där ett stort antal lägenheter i höga hus byggs i rasande fart. När jag åkte för sex veckor sedan var första våningen på gång - nu har de smällt upp fyra våningar och det är som att titta på en mur. Två våningar till ska det bli. Jämfört med att se himmel, stränder och hav, så är det, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men ganska dåligt i alla fall. Viss öststatskänsla.

Men vi har väl inte riktigt landat än. Halva medvetandet är kvar i Nerja. All post är i alla fall öppnad, några maskiner har tvättats, och nu ska jag gå till Ica och fylla på matförråden. Det brukar i alla fall kännas bra.