Det tog två dagar, men nu känns det äntligen normalt igen. Skönt, för det var ingen behaglig känsla att ha kommit hem men ändå inte landat. Jag har gått några vändor på stan för att se folk och komma in i miljön, och det var en bra sak att göra. Att solen äntligen tittat fram hjälper också till.
Värst vad det pratas om Melodifestivalen i år. Vi såg förstås finalen, och man kan väl inte säga annat än att rätt låt vann. Även om den inte berör mig särskilt mycket. Tydligen finns det numera en genre som heter "radiomusik": låtar som ofta spelas på radio och som alltså har vissa radiomässiga egenskaper. Jag fattar inte vad det är, men Björkman och gubbarna pratade om detta med viss stolthet.
(När jag tänker efter så är en anledning till att jag sällan lyssnar på radio den tråkiga strömlinjeformade musiken.)
Den enda av årets låtar/artister som fck mig att haja till och lyssna och titta helt fascinerat, det var "Jag reser mig" med Thorsten Flink. Rakt in gick den.
Sveriges ängsliga försök att ta reda på vad andra länder tycker om oss är ju rent patetiskt. Lite barnsligt rentav. My God, vi kan väl bara göra som alla andra deltagande nationer: välja det vi gillar själva och sen se hur det går. En bra placering i stora finalen är kul, men är det viktigt? Inte alls, tycker jag. Den stora cirkusen runt svenska uttagningen är behållningen med hela alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar