Det var med onda aningar jag gick till tandläkaren idag. För tredje gången har det lossnat bitar från en tand, alltså samma tand. Så jag tänkte att nu blir det till att sätta in en krona i alla fall, och tusenlapparna kommer att fladdra. Men jag gick därifrån med en liten fyllning för 200:-. Christer tyckte att dagens skada var så liten, så det är bättre att fixa den enkelt och sedan vänta och se. Okej då, sa jag. Men han gjorde en annan äcklig grej: nåt slags rengöring av tandficka med ultraljud. Ljud, tänkte jag, det låter ju behagligt och bra. Men det var inget vidare alls, kändes som att borra utan bedövning och det gör jag aldrig. Absolut aldrig.
Jag har tidiga trauman från folktandvården i Luleå, när en i staden känd skräcktandläkare lagade fem framtänder utan bedövning. Vid samma tillfälle. Och så smackade han dit stora, svarta amalgamfyllningar. Jag höll på att svimma, och sen dess är jag rädd för både smärtan och själva tjutet från borren. Jag kommer ihåg att jag satt i väntrummet och inte visste hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till skolan, för jag var så matt och yr. Jag var väl en 9-10 år. Numera följer ju föräldrarna med barn i den åldern när dom går till tandläkaren, men det var det inte tal om då. (Nu följer föräldrar även med tonåringar har jag sett. Det tycker jag är konstigt.)
Hur som helst, jag sparade mina pengar även denna gång. Det blir nog en krona så småningom, men det finns ingen anledning att sätta igång med den i förtid. Enligt min tandläkare. Bra, bra.
1 kommentar:
Usch och fy! I Metropolen Byhålan hade vi en tandläkarfamilj, Strömberg. En av dessa var stans skräcktandläkare, a la Little Shop of Horrors. Jag ryyyyyyser vid minnet...
Skönt att det inte blev så dyrbart idag, men jobbigt att det gjorde ont!
Skicka en kommentar