Idag är en sån dag när jag inte går ut. Lika bra det, för det verkar rätt ruggigt ute. Kallt, mörkt, halt på vissa ställen. Det går inte att vänja sig vid det.
Jag läser om Gary Speed, den walesiske förbundskaptenen och före detta toppfotbollsspelaren som tog sitt liv i helgen. Dagen innan hade han medverkat i TV och verkade hur glad och harmonisk som helst. Han pratade om sitt liv, sina barn, sin golf, sin framtid. 42 år, snygg, framgångsrik, populär. Och så går han och hänger sig nästa dag! Hur kan det vara möjligt? Ingen fattar nånting.
Jag funderar ofta över människors reaktioner och bevekelsegrunder, även när det gäller människor jag inte alls känner. Men det här går inte att förstå, inte ens för hans närmaste vänner.
I många religiösa kretsar anses ju självmord vara en stor synd. Jag vet inte vad jag tycker. Eller jo, det gör jag. Jag tror inte alls att det är så. Men eftersom jag tror att livet är evigt och att tillvaron hela tiden fortsätter i nya former, så är det tyngst vägande skälet emot självmord: Det går inte. Man kan inte utplåna och förinta sig, man kan bara ändra livsform. Och tänk att stå där bredvid sin kropp som man nyss har dödat och tänka "åh nej, vad har jag gjort!", och så måste man födas igen på en gång, lära sig gå och prata, göra om allt från början, få samma typ av utmaningar...så onödigt!
Ändå finns det nog extrema fall när det är en rimlig utväg, till exempel om man är väldigt svårt och plågsamt sjuk och inget hopp om bättring finns. Jag är helt och håller för att legalisera dödshjälp i sådana fall. Men det handlar om enormt stora och komplicerade frågor. Och i grunden är det viktiga: vad innebär döden (oavsett hur den kommer) för mig själv, på ett andligt plan? För min själs lärdom och utveckling?
Sådant funderar jag på nu på eftermiddagen.
1 kommentar:
Mycket tänkvärt inlägg!!!
Skicka en kommentar