Medelåldern är som sagt hög här just nu. Väldigt hög. I Sverige dominerar ofta barn och ungdomar den offentliga scenen, men här mitt i stan ser man inte så många barn. De spanska barnen är dessutom ganska beskedliga, eller snarare lugna. De tar inte så mycket plats, är inte hysteriskt uppvarvade, i alla fall inte de jag har sett. Snarare verkar de osedvanligt harmoniska och trygga.
Och några turistande barnfamiljer är det ju inte säsong för. Men det finns förstås ett fåtal.
Häromdagen såg jag, och hörde, en riktigt jobbig unge. En flicka i fem-sexårsåldern som for omkring på Pintadan, den ”fina” gågatan, och förde världens liv. Mitt bland alla rofyllda flanörer sprang hon kors och tvärs och skrek och skrattade, inte harmoniskt utan på det där hysteriska lek-sättet, när allt bara trappas upp och blir okontrollberbart. Pappan eldade på henne ytterligare. Så den lilla familjen tog upp all space, ett enda barn överröstade alla människor, hela atmosfären blev liksom obalanserad.
Så hörde jag att det barnet och hennes pappa pratade svenska.
Blev jag förvånad? Egentligen inte.
Ett till barn som skilde sig från mängden har jag lagt märke till. Det var också en liten tjej. Hon förde inte liv och störde ingen, men hon var extremt rastlös, kunde inte vara stilla en sekund. Hon ryckte och sprätte och småsprang och drog i sina föräldrar precis hela tiden. När jag kom närmare hörde jag att föräldrarna pratade svenska.
Iakttagelser bara. Som jag funderar över.
3 kommentarer:
Jag som har jobbat inom skolan 13 år kan bara konstatera - ja, tyvärr så är det oftast så.
Jaa... harkel... jag behöver ju bara vistas hemma i lägenheten ibland för att bli påmind om hur svenska föräldrar (inte) uppfostrar sina barn...
Det verkar som att föräldrarna tror att ju mer barnen låter, desto bättre är det. Och att det är helt onödigt att lära dem att man beter sig annorlunda lband folk än hemma.
Skicka en kommentar