Begagnade böcker

Jaha, på eftermiddagen försvann det nya nätverket. Jag är får återgå till att sitta vid ett fönster med datorn balanserande i knäet...suck.

Och nu kommer det varningar om regn igen. På fredag, påstås det. Men vi vet hur det gick förra gången när inte en droppe föll trots intensiva prognoser. Och blir det nu ändå regn, så ska vi ägna oss åt vilsam läsning inomhus. Det är inte svårt att få tag i litteratur här, och det finns även begagnade böcker på svenska lite här och var. Folk lämnar när de åker hem, och så kommer det andra till godo. Mycket bra. Svenskägda San Miguel har ett riktigt stort bibliotek, och det likaså svenskägda Pepe Rico har en liten hylla vid utgången (där knyckte, dvs lånade, jag några när vi åt på deras fina restaurang för två veckor sedan.) Dem ska jag lämna tillbaka nästa gång jag går förbi.

Förutom olika gratishyllor där man lånar och för det mesta ställer tillbaka, finns också den underbara Nerja Book Shop. Det är en jättebra bokhandel, driven av engelsmän, som säljer begagnade böcker   på alla möjliga språk. Böcker är ett slags valuta. Man tar dit en bok och så får man en "check" med halva dess värde om man vill köpa en till. Hyllorna bågnar av all slags litteratur. Den svenska avdelningen är hyfsat välsorterad. 

Smart idé. Och en ännu smartare idé: Man köper urbilliga böcker på den stora loppmarknaden som är varje söndag, och så säljer man dem till bokhandeln för samma pris och ibland mer än man köpt dem för. Sen får ju bokhandeln massor av böcker ändå när folk åker hem till sina olika länder.

Jag brukar enbart läsa irländsk chicklit när jag är här. Snälla, humoristiska böcker om kvinnors kärleksproblem och där allt så småningom slutar lyckligt. Det är så skönt på nåt sätt att läsa böcker där ingen blir mördad...

Nerja Book Shop, en dröm för bokslukare

Stora räkor

Det här kan man kalla jätteräka. Arg ser den ut också.
Vi åt på Taberna de Pepe igår, och K. valde alltså grillade gambas. Enorma, både i smak och storlek, även om de inte var fullt så gigantiska som man kan tro av bilden. Väldigt, väldigt gott var det i alla fall. (Jag fick förstås smaka en, med bara några droppar citron till - formidabelt!)

Här ovan är den skalad och ser lite mer normal ut, men det var ändå de största räkor jag har sett.
Själv åt jag min vanliga favorit: Gambas pilpil, med olja, chili och vitlök. Otroligt gott även det. Och med mer vitlök än jag fått i någon rätt i hela mitt liv. Det var så mycket vitlök så man kan nästan inte överleva så mycket..:-) Man blir liksom totalimpregnerad.

Vi hade en kul och mysig kväll med Per och Gunnel, som vi lärde känna här i Nerja för tre år sedan. De har redan bokat inför nästa år, och vi blev ännu mer sugna på det än vi var innan. Hur ska det bli? Med tid, med pengar, med allt.
Det får ordna sig helt enkelt. Just nu är vi i alla fall helt hundra på att vi kommer tillbaka i januari 2013.

Vi skildes åt sent på kvällen och bestämde att vi träffas igen innan vi åker hem. Nice.

Om cyklar, ljud och röster

Jag trodde det var halvhelg idag, men det är faktiskt helhelg. Folk är lediga, det mesta är stängt. Bara sådär, en tisdag utan (för oss) begriplig anledning.
På Europabalkongen flaneras det hejvilt, små flickor är uppklädda, jag menar utklädda, de har fåniga "senoritaklänningar" med volanger, och många barn kör omkring med sina cyklar. Tänk om den unga generationen, de som blir tonåringar om några år, övergår från motordrivna fordon till tysta, smidiga cyklar!

För ett bra tag sedan läste jag en undersökning där nordeuropeer som flyttat till Spanien fick berätta vad de tyckte var mest irriterande med det nya hemlandet. Som nummer ett på den listan kom mopeder, och som nummer två kom den höga ljudnivån rent allmänt. Två faktorer som i viss mån hänger ihop.
Spanjorer tycker ofta om oljud, och detsamma gäller ju många människor i sydliga länder. Vår andäktiga förtjusning/vördnad inför till exempel majestätiskt tyst, orörd natur kan vara helt främmande för dem.
Kanske är det en bidragande orsak till att många äldre spanjorer har så ansträngda röster. De har skrikit sönder dem för att överrösta allt annat ljud. Och egentligen borde jag hellre säga spanjorskor, för kvinnorna här är generellt mycket mer högljudda och ettriga än männen. Högljudda, ettriga och hesa.

Cykelns dag i Nerja

Idag är det "Dia del pedal". Cykelns dag. K. och jag åt frukost ute på terrassen när det plötsligt small nåt alldeles väldigt utanför. PANG! Och kort därefter kom ytterligare ett högt skrällande PANG. Alltså det lät som bilbomber, eller som jag föreställer mig att sådana låter. Vi tittade ängsligt på varandra. Men troligen var detta pangande ett slags invigning av Cykelns dag.
När vi senare gick ut på Europabalkongen hade folk börjat samlas, många stod i kö för att få nummerlappar till ett lopp som går tvärs igenom stan. Barnen kör sitt eget race, fast det är förstås inget tävlingslopp utan de cyklar bara, och det fanns också proffsklädda vuxna cyklister med.
På de vanliga affärsgatorna var det nästan tomt. Många butiker håller stängt under denna cykelfirardag, och de som har öppet kan inte några skyltar eller ställningar ute på gatan.
Det är ett slags halv-helg som det verkar, en riktig familjefest. Och gissa vilka som sponsrar den.

K. och jag tittade inte på cyklisterna utan vi gick den långa uppförspromenaden till marknaden. K. har inte orkat gå så långt tidigare, men hon återfår krafter för varje dag, och vi vilade också på några ställen längs vägen, så det gick bra.
På marknaden träffade vi gamla bekanta, Sigge och Solweig. Kul återseende, och på torsdag ska vi gå ut och ta några tapas med dem. Ikväll blir det middag med Per och Gunnel, så det är ett väldigt intensivt nöjesliv får jag säga. Supertrevligt.

Nio dagar kvar

Gårdagen var ganska turistig. Lunch med cava, sen åkte Anna och Marlene hem. Vi njöt av sommarvärmen och gick ut på en promenad med målet: Sangria. Det brukar jag tycka är för sött och sliskigt, men i vissa lägen är det förstås hur gott som helst. Sitter man vid havet och solen steker, så okej då...

Efter det hamnade vi på en fotbollspub och såg hur Liverpool med nöd och näppe vann över Cardiff i en cupfinal.

Det var nästan lika varmt ute idag. Men temat var mer seriöst: Jobb och räkningar. Och handlande.
För sista gången säger jag: ALDRIG ska jag handla på Mercadona under icke-siestatid! Det är så trångt och kaotiskt och spanjorerna handlar som om det var deras sista måltid. Vrålfyllda vagnar och som sagt trångt. Och liksom tjattrigt och buffligt. Hu! Jag skulle bara ha vatten, bacon och chokladkaka,  och tack och lov hittade jag en kö som gick hyfsat fort.

Vi gjorde mat hemma ikväll för att spara pengar. Det finns en liten bänkugn och den blir väldigt varm. När jag gräddade min rättikegratäng rykte det lite grann rakt ut i rummet (annan ugnsventilation finns ju inte), och det pep nånstans. En kort sekund bara men "där gick brandlarmet", sa K. Och efter några minuter plingade det på dörrklockan och hotellmanagern stod där.
"Are you cooking?"
"Yes."
"No fire then?"
"No."
"Very good. Have a nice evening."
Och så gick han. "Oj, vilken snygging," sa K.
Bra att dom har koll i alla fall.

Det här är ju den sista hela veckan här. Nio dagar kvar. Jag fattar fortfarande inte hur tiden kan gå så fort!
Vi har börjat kolla på boenden inför nästa år.

Idag var det sommar

Helt annat väder idag. Äntligen över 20 grader. Ljumma vindar, och helt enkelt: Sommar.
Stan vaknar på ett annat sätt, och hittills okända ställen slår upp dörrarna.
K. och jag började dagen med att gå en ytterst liten promenad till Playa del Salon. Den lilla stranden ligger precis nedanför hotellet, man kommer dit via en smal, stenlagd och brant backe. Vi har sett folk som går längs strandbrynet där, bara enstaka personer, och vi har också sett och hört mopeder som knattrar upp och ner. Usch, har jag tänkt (om mopederna), men nu inser jag att det bor folk där nere. Och dom använder moped för att ta sig upp och ner. Helt amazing, det finns några små konstiga hus på denna lilla playa, som stenskjul ungefär fast med paraboler på taken.
Dessutom finns några primitiva omklädningshytter, toaletter och en stängd glasskiosk. Och ett hus insprängt i berget som hade en skylt med "La Cueva" och som kanske har varit/är (under högsäsong) en servering av nåt slag.
Det var fantastiskt härligt att gå där nere. Luften var ren, det kändes som att vara vid havet  i Sverige, på ett positivt sätt. Någon enstaka engelsk kvinna satt vid en mur och läste, en ung spansk familj lekte tyst med sitt lilla barn, det var en väldigt speciell, nästan andlig atmosfär. Och, som sagt, det luktade gott. Och det var både vackert och varmt.
Vi stornjöt.

När man tittade åt andra håller såg man bland annat kyrkan och vårt hotell.

En härlig början på dagen!
Och den fortsatte i samma stil. Anna och Marlene åkte hem idag och kom upp och hälsade på innan. Vi åt lunch och myste på terrassen. K. och jag tänkte att usch vad hemskt det är med blotta tanken på att åka hem till vintern. Solen stekte, och...nej, vinter vill vi aldrig ha. Verkligen aldrig.
Men tiden går väldigt fort nu, rentav skrämmande fort.

Elstopp och trevlig gårdag

All el i vår lägenhet försvann i natt. Trots att det är modern el med såna här brytare som jag har glömt vad det heter, och dessa brytare stod på "ON" allihop. På morgonen fixade receptionen tillbaka elen genom att trycka in en knapp i den huvud-eltavla som finns därnere.
Jag undrar om elöverslag är förklaringen till att datorn har börjat bete sig lite konstigt, den ändrar vissa inställningar alldeles av sig självt. Och när den är ansluten till nätet vibrerar locket och hela höljet på ett mysko sätt.

Gårdagen i alla fall. Den var väldigt trevlig. Anna och Marlene kom hit i onsdags och stannar till på söndag, och de bor på ett fint hotell som ligger bokstavligen ett stenkast härifrån. Igår bjöd de ner oss till hotellets skyddade och helt fantastiska lilla strand med solsängar, restaurang, pingpongbord och andra finesser. Härligt att vara så nära havet.

Vi drack cava, åt lunch och fikade. Havet dånade, solen strålade och tiden gick fort.
Planen var att sedan träffas framåt kvällen och gå ut på tapasrunda. Men när vi sammanstrålade vid halv åtta var alla så trötta, så ingen orkade gå till olika ställen. Otroligt vad det tar på krafterna att leva lyxliv! Det blev en vanlig middag på en vanlig restaurang istället. El Candil hette den och var helt okej. Och framför allt: varm. Det var så varmt därinne så till och med jag fick skala av mig klädlager efter klädlager. Annars har ju många ställen dörrarna öppna, och det är ju inte sommartemperaturer än. Och frysa när man sitter och äter är ingen höjdare. Det slapp vi alltså nu. (Fryser gör man ju för övrigt även på många ställen i Sverige, för att luftkonditioneringen är överdriven.)
Vi avhandlade massor med ämnen innan vi gick tvärs över ett torg och i och med det var framme vid våra resp. hotell. Mysig kväll med många skratt. Vi underhöll även grannbordet som visade sig vara svenskar och som vinkade glatt när de gick.
Ikväll blir det Melodifestival.

Soligt, socialt och sömnigt

Äntligen har jag en fungerande uppkoppling igen, efter snart en månad! Och så är jag för trött för att skriva blogginlägg...
Det har varit en solig och social dag, trevlig på alla sätt. Jag skriver mer om den imorgon.
Och den nya prinsessan, den lilla känslosamma Fisken, ska heta Estelle. Som betyder stjärna. Vem hade gissat det.

Förresten, TV4 ringde igår. Om jag hade varit hemma hade jag suttit i deras morgonsoffa och pratat om horoskopet, och det hade varit väldigt kul att lägga ut texten om det. Men, det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, och ibland är inte Nerja det optimala...

Nu blir det i alla fall tidig kväll. Zzzzzz....

Prinsessan

Här sitter jag i Spanien och ser på TV hur det skjuts salut för den nya kronprinsessan. Ganska rörande.
Jag har förstås redan räknat ut horoskopet, det är ju väldigt behändigt när den exakta födelsetiden serveras på en gång. Och det är en riktig "superfisk" som fötts under nymånen den 23 februari 2012 klockan 4.26.

Fiskarnas tecken står bland annat för känslighet, empati, idealism, drömmar, inspiration och konstnärlighet.
Och den nya prinsessan har solen, månen och Merkurius i Fiskarna, plus att Fiskarnas egen planet Neptunus är mycket betonad. Det blir mycket av allt, kan man säga, och det är inget särskilt robust barn utan den stora sensitiviteten innebär att hon kan vara ganska ömtålig. Alla intryck går rakt in.
Säkerligen kommer hon att tycka mycket om djur, precis som sin mamma, och hon får en fantastisk förmåga att kommunicera med såväl människor som djur. Allt som är på känslonivå fungerar jättebra, hon vet direkt hur andra varelser mår, även om de inte säger något.
Starka andliga intressen kommer hon också att utveckla, för att inte tala om hur viktigt konst och musk kommer att bli. Bernadotternas konstnärliga gen förs vidare genom henne.

Ascendenten är i Skytten, vilket tillför rastlöshet och frihetsbehov. Prinsessan blir lätt uttråkad, hon gillar inte rutiner och alltför strikta strukturer, så det kan nog bli en del konflikter vad gäller sådant.

Det finns hur mycket som helst att skriva om horoskopet, men detta är i alla fall några pusselbitar. Kanske återkommer jag med fler lite senare.

Nu är frågan: vad ska hon heta? Alice? Ulrika? Louise? Kristina?
Vissa tror Sophia, men det heter väl Carl-Philips flickvän? Så det går väl bort.
Jag gissar på Alice. Eller Kristina.

Sedan är det också så att ovanstående gäller många av de barn som föddes tidigt i morse. Förutsättningarna för hur man kan leva ut sina medfödda egenskaper är förstås olika, de ramar inom vilka man föds måste alltid tas i beaktande.

Smutsiga fordon

Det här är inte mina favoritfordon. Tvärtom. Näst efter vattenskotrar är mopeder bland det mest enerverande jag vet, särskilt när de knattrar omkring i stadsmiljö på smala gator där ljudet studsar mot väggarna och förstärks på ett plågsamt sätt. Här finns det massor av mopeder/vespor/MC-liknande saker - men, inte fullt lika många som förr om åren. Det är också så att fler gator har gjorts fria från fordonstrafik, så man märker inte mopederna lika mycket i Nerjas mest centrala delar. Plus att jag tror polisen håller efter buskörning bättre än tidigare.

Men de här mopederna/vesporna etc. är ofta i dåligt skick, och jag säger bara en sak: Avgasrening. Vad har de för krav i Spanien egentligen? Inga alls?
Man kan se hur det kommer en tät, stinkande rök från en del av mopederna, de blir som ett slags smuts-sprutande drakar. Och det stinker nåt hemskt. Detsamma gäller för övrigt många av bilarna.
Vid den mest trafikerade gatan luktar det så mycket avgaser och föroreningar, så jag har aldrig känt något liknande. Det sticker i halsen och känns som att man skulle kunna fånga partikelbemängd luft och krama ihop den till en boll, som att luften har substans (av otrevligt slag).

Men glädjande nog har jag sett ovanligt många cyklister i år. Eller "många" är väl att ta i, men jag har i alla fall sett cyklister. Kanske 10-15 stycken. Och de nödtorftigt lappade, lagade och hoptejpade mopederna kanske kommer att ersättas av cyklar? Så bra det vore för miljön.

Inte en droppe

Vi vet inte vart det tog vägen, sa dom på Kustradion. Det handlade om regnet alltså. Som skulle ösa ner hela dagen, det utlovade i alla fall väderprognoserna med nästan hundra procents säkerhet. Inte en droppe har fallit. Ha!

Var är regnet?

Väderprognoserna påstår fortfarande att det ska regna idag. Inte nog med det, de påstår att det regnar just nu!
Men vi har suttit ute och ätit frukost, det är varmt i solen och helt vindstilla. Bortåt väster syns några ganska beskedliga moln - är det därifrån regnrusket ska komma? Spännande att se. Och då får det nog börja blåsa först.

Jag har fortfarande inget internet för övrigt. Kopplar upp mig mot grannhotellets nätverk, och då måste jag sitta på en obekväm korgstol vid ett av de låga fönstren med datorn balanserande i knät. Ibland försvinner kontakten ändå, och då får jag lyfta datorn och köra runt den lite, som en antenn, tills jag fångar signalen. Det är inget vidare faktiskt.

Men nu blir det en promenad, så får vi lite motion innan regnet, om det nu kommer. Det känns inte så sannolikt just nu, men man vet ju aldrig.

Rustar inför regn

Vi rustar oss som inför en belägring. Har handlat förråd av vatten och mat, tvättat akuta saker så att det ska hinna torka, skaffat lektyr så det räcker i typ en vecka.
Och varför allt detta? Jo, det ska regna imorgon!
I och för sig, the rain in Spain är inte att leka med. Det är liksom blötare än hemma, dropparna är både större och tätare. Och de glatta, stenbelagda trottoarerna blir väldigt hala. Och det är inte alltid så bra avrinning, stuprännor kan saknas så att ett litet hustak i själva verket blir en dusch. Man måste se upp, i alla bemärkelser.

Så om det nu ösregnar som de flesta väderprognoser säger, då håller vi oss inne. Och äter vår redan köpta mat. Att det inom 100 meters avstånd ligger flera restauranger, det har vi liksom inte tänkt på. Regn = stanna inomhus.

Och så hör jag om hur det är hemma. Det värsta av allt, den typiska väderrysaren: först kallt och massor av snö, sen plusgrader, sen minusfrysning så det blir knöligt och svinhalt...åh, jag ryser när jag tänker på hur jobbigt det är. Och farligt. Och så gärna jag vill att vintern ska vara slut när jag kommer hem! Fast det är den ju inte, den kan tvärtom vara i ett mycket intensivt skede.
Morgondagens troliga regn går i alla fall snabbt över, det är inget man får dras med månad efter månad. Viss skillnad.

Sardinens begravning

Årets, alltså förra årets, nyårsfyrverkerier i Nerja blev inställda av besparingsskäl. Ganska tråkigt tyckte alla. Men vid Sardinens begravning kostades det minsann på. Wow, vilket häftigt fyrverkeri!

Karnevalen var alltså inte slut i och med gårdagens enorma spektakel. Nerjas karneval håller på i tre dagar, och den sista dagen, söndag, är den märkligaste. Då förvandlas det hela till ett begravningståg - och det som begravs är en sardin!

De som går i tåget har fortfarande underbart vackra och påkostade dräkter, men nu går det i svart.

Först går en mässingsorkester som spelar begravningsmusik, sedan kommer en grupp "sörjande" människor som bär en bår med en gigantisk sardin i papier maché. Fast i år var det inte en enda jättesardin utan ett sardinspett med fyra stora firrar.

Så här går det till: Folk låtsas gråta och skrika, processionen tågar genom stan, båren med sardinen (eller sardinerna) bärs ner på en av dom mindre stränderna. Där tänder man eld på den, den bogseras ut på havet och blir till ett jättelikt tomtebloss. I år skickade man dock inte ut sardinspettet (vet inte om det berodde på vindarna) utan sprakade loss tomteblosset på stranden. Sardinerna stod i ljusan låga.

Därefter vidtog ett helt otroligt häftigt fyrverkeri, det innehöll förmodligen allt man hade sparat från nyårsafton - och så var karnevalen slut.

Märkligt, spektakulärt och kul.

K. och jag hade hittat bra utsiktsplatser från ett ställe som ligger precis vid Calahondastranden, där eldbegängelsen och fyrverkeriet sker. Första parkett. Innan njöt vi av varsin räkcocktail plus att vi delade på en Irish Coffee som inte gick av för hackor.

Några tapas på det, så var kvällen komplett. Femstjärnig!

Loppis

Varje söndag är det en jättestor loppmarknad här i Nerja, och där säljs allt mellan himmel och jord, precis som det brukar vara på loppmarknader. Jag gick dit idag för att köpa några billiga beg. böcker. Det ska bli regn i början på veckan sägs det, och då är det bra att fylla på förrådet av läsning.
Det är en lång och ganska seg promenad till marknadsplatsen, och det går uppför hela tiden. Bra motion. Jag hittade det jag ville ha och gick sedan omkring en stund och tittade. Blev nästan matt av det stora utbudet.
På hemvägen som alltså går nerför och känns väldigt kort och snabb handlade jag lite frukt och grönsaker. En tomat, en apelsin och två avocado. 20 spänn - inte särskilt billigt. Ibland undrar jag om de har fel på vågarna här...
Det var mycket folk som satt ute och åt lunch, fikade eller drack öl. Även idag är det feststämning, för karnevalen inte slut. Avslutningen kommer i och med Sardinens begravning ikväll. Den återkommer jag till.

Nerjas karneval

Många blev trötta på att vänta

Årets karneval blev lite av en antiklimax. Alla är så laddade, det förbereds och fixas, maskeradkostymer är inköpta, vissa syr/snickrar sina egna, grupper är anmälda - och till skillnad mot Sverige är alla åldrar med.
Men det kändes som att det var väldigt odisciplinerat i år, trots att det inte alls dracks lika hejdlöst som vanligt. (Detta är tredje gången jag upplever Nerjas karneval.)
Tåget hängde inte ihop, grupperna splittrades, det blev jättelånga pauser. Och när det står stilla en halvtimme, och man råkar befinna sig precis där musiken är extremt öronbedövande hög, och det liksom aldrig rör sig och aldrig slutar, då blir det enerverande.
Men folk hade gått man (och barn) ur huse och väntade tålmodigt alltmedan skymningen föll.

Typiska Nerjapensionärer i sina bruna och vinröda kläder...:-)

Och fantasin bland karnevalsdeltagarna var det inget fel på. Där fanns bland annat en grupp speldosor, rymdvarelser, djur av olika slag, duschdraperier som glatt dansade fram...ja, man kunde se det mesta som överhuvudtaget går att föreställa sig.

Men det blev lite segt att vänta så länge, så vi orkade inte titta på alltihop.
Planen var också att kolla på Melodifestivalen på  svenska hotellet San Miguel. Bara det att tåget gick förbi alldeles utanför, eller snarare: det stod stilla alldeles utanför och (o)ljudet var öronbedövande. Så vi tänkte att det är nog säkrast att gå hem, så vi kan höra TV:n.

Vilken intressant deltävling. Och de två bidrag som både K. och jag trodde (och hoppades) skulle gå direkt till Globen, de gick till andra chansen. Och de vi trodde skulle gå till andra chansen gick direkt till Globen. Så vi prickade in vinnarna fast i fel ordning.

Karnevalsdag

Det är karneval idag. Hela stan är på benen, unga och gamla klär ut sig på mer eller mindre (oftast mer) fantasifulla sätt, och karnevalståget brukar vara en upplevelse att beskåda.
Vädret är bra också, bäst hittills rentav.
K. mår väldigt mycket bättre, så allt känns lovande.
Nu ska jag gå ut och handla lite frukt och grönsaker. Får se om jag hinner uppdatera bloggen senare.

Utflykt till Almunecar

Idag har  vi varit i Almunecar, en stad som också ligger vid havet, några mil öster om Nerja. Åsa och Eva hyr bil, så det är smidigt och enkelt att ta sig till olika ställen. Kanske inte alltid så enkelt för Åsa som kör, men TomTom underlättar. Otroligt med GPS, jag har aldrig riktigt varit med om det. En röst som självsäkert säger ”efter 400 meter, sväng till vänster”, ”kör igenom rondellen, ta tredje avfarten” och liknande saker. Alltså, vilka uppfinningar det finns.

Almunecar är bra mycket större än Nerja. Inte lika överblickbar. Gatorna är bredare, medelåldern är betydligt lägre, shoppingmöjligheterna typ hundra gånger bättre.

Jag har varit tre gånger tidigare i Almunecar men aldrig känt för den staden. Idag var det lite annorlunda och nu trivdes jag. Mysfaktorn är fortfarande ganska låg, men jag märkte plötsligt att jag tänkte bättre, det kändes liksom större och klarare i huvudet. Låter konstigt kanske, men så var det. Jag tror att en större stad är bättre för min kreativitet.

Vi tillbringade en bra stund på den stora fredagsmarknaden. K. fyndade Spanienbyxor, jag en turkosgrön klocka. Sen åt vi lunch på ett ställe som hade uslast tänkbara mat. Riktigt superdåligt. Och dyrt. Så kan det bli ibland, och i såna lägen vill man kunna spanska för att säga vad man tycker. Man vill också att Gordon Ramsay ska komma dit och få personalen att darra och bryta ihop.

Men vi betalade och gav noll cent i dricks. Gick sedan omkring på olika gator och tittade längtansfullt på alla siestastängda affärer. Egentligen är det helmärkligt att stänga mellan 14-17. Och det var faktiskt mer stängt i Almunecar än i Nerja, trots att staden alltså är betydligt större.

En fin botanisk park fick vi syn på, så där gick vi förstås in. Där fanns inte bara märkliga träd och andra växter utan också fantastiska marmorskulpturer gjorda av konstnärer från Syrien, enligt vad vi listade oss till genom att läsa de spanska skyltarna. Väldigt intressant att vandra omkring där. Massor att titta på.

Spännande marmorhästar

Ner mot havet strosade vi sedan. Hittade små träningsredskap som vi genast tog i bruk.

Efter ett tag var det dags för kaffe, och vi valde ett trevligt litet ställe som ligger liksom på ett litet innertorg, man får en viss Pariskänsla där. Ett ungt svenskt par äger det, och det är en familjär, öppen stämning. K. och jag har varit där förut, senast för tre år sen, och det var precis likadant nu som då.

Efter kaffe och hembakad citronkaka lyckades vi hitta bilen utan minsta problem. Det var lättare att ta sig ut ur stan än in, och sen låg lilla Nerja där så fint och väntade.

En oerhört trevlig och lyckad utflykt var det, trots usel lunch och siestastängt. Kul att få lite nya intryck, att se en annan miljö.

Nu är den stora frågan: Var ska vi äta ikväll?

Indiskt

K., oroligt: "Bränner det?"
Jag: "Va?! Hur då?"
K: "I munnen. Bränner det?"
Jag: "??? Det är klart att det inte gör!"
Då var ändå middagen avslutad för en halvtimme sen.

Vi har alltså varit på indisk restaurang med Eva och Åsa. Jag var den enda i sällskapet som beställde en rätt som var märkt med chilifrukter, två stycken närmare bestämt. Starkt. Superstarkt. På ett bra sätt. Men K. är lite rädd för stark mat, hon tror att den gör fysiskt ont. Jag däremot älskar hettan och känslan när det liksom biter till.
Vi går nog till Jaipur åtminstone en gång till innan vi åker hem.

När vi hade betalat frågade servitrisen om vi ville ha brandy, eller vodka caramel. On the house. Efter viss tvekan sa vi att okej då, en vodka caramel kan vill väl pröva. Gigantiska konjakskupor kom in, med minst en deciliter i varje. Oj, vad är nu detta, tänkte vi. Nåt slags skräpsprit? Och så var den jättegod! Mild men inte för söt, svag men inte mesig. Smakade som creme caramel, som råkar vara K:s favoritefterrätt. Vi vill köpa sån och ta hem.

Och K. mår bättre och bättre. Det verkar lovande.

Kritvitt

Det finns en butik här som heter Blanc de Nil och enbart säljer vita kläder. Kritvita, gjorda av egyptisk bomull som lär vara den bästa som går att få tag i. Här finns både dam- och herrkläder i olika modeller: byxor, tröjor, skjortor...allt möjligt. Och konceptet är drivet till sin spets, inte en enda accessoar har någon annan färg än kritvitt. Häftigt.
Att gå in i den butiken känns ungefär som ljusterapi. Det är rentav vackert. Bilden gör den inte rättvisa. Och jag blev så euforisk så jag köpte ett par byxor. För ovanlighetens skull inte några billiga från marknaden utan snyggare, i fin kvalitet. Ett inköp jag är väldigt nöjd med. Men nu har jag använt drygt två tredjedelar av min reskassa, trots att bara halva tiden har gått. Så jag får ta det försiktigt i några dagar.

Lugna och speedade barn

Medelåldern är som sagt hög här just nu. Väldigt hög. I Sverige dominerar ofta barn och ungdomar den offentliga scenen, men här mitt i stan ser man inte så många barn. De spanska barnen är dessutom ganska beskedliga, eller snarare lugna. De tar inte så mycket plats, är inte hysteriskt uppvarvade, i alla fall inte de jag har sett. Snarare verkar de osedvanligt harmoniska och trygga.

Och några turistande barnfamiljer är det ju inte säsong för. Men det finns förstås ett fåtal.

Häromdagen såg jag, och hörde, en riktigt jobbig unge. En flicka i fem-sexårsåldern som for omkring på Pintadan, den ”fina” gågatan, och förde världens liv. Mitt bland alla rofyllda flanörer sprang hon kors och tvärs och skrek och skrattade, inte harmoniskt utan på det där hysteriska lek-sättet, när allt bara trappas upp och blir okontrollberbart. Pappan eldade på henne ytterligare. Så den lilla familjen tog upp all space, ett enda barn överröstade alla människor, hela atmosfären blev liksom obalanserad.

Så hörde jag att det barnet och hennes pappa pratade svenska.

Blev jag förvånad? Egentligen inte.

Ett till barn som skilde sig från mängden har jag lagt märke till. Det var också en liten tjej. Hon förde inte liv och störde ingen, men hon var extremt rastlös, kunde inte vara stilla en sekund. Hon ryckte och sprätte och småsprang och drog i sina föräldrar precis hela tiden. När jag kom närmare hörde jag att föräldrarna pratade svenska.

Iakttagelser bara. Som jag funderar över.

Krabbig croissant

Blåsigt idag men solen skiner som vanligt. Jag tog med mig K. på en liten promenad, vi kollade i affärer och köpte några saker.Men det tog inte så lång tid förrän hon blev väldigt trött, så hon gick hem och la sig på en solstol medan jag gick omkring lite till.

Att K. är så utslagen nu beror delvis på att hon har börjat med en medicin som har många och besvärliga biverkningar. Förhoppningsvis normaliserar det sig snart. Hon mår i alla fall bättre idag än hon gjort de senaste dagarna, och det lockiga håret som har varit nästan rakt ett tag börjar krulla till sig igen. Så det går åt rätt håll.

Och att jag fortsatte min promenad istället för att joina henne i solandet beror på att jag stadigt går upp i vikt nu. Det märktes på hur jeansen satt, de är på väg att bli mer ålskinn än loose fit.

Men vad kan man vänta sig. Jag äter kolhydrater utan hämningar och gränser, så det är klart att jag plufsar till mig igen. När jag kommer hem blir det återgång till fröbröd och hallon med vispgrädde, men tills vidare kommer man att kunna hitta mig mumsande på till exempel en croissant. Vissa är gigantiska och ser ut som stora krabbor. Gott! 

Händelselöst

Gårdagen var intensiv, innehållsrik och rolig. Idag har det varit ganska händelselöst och småtråkigt. Jag har jobbat en del, K. har sovit. En del av mitt jobb kan jag i och för sig utföra sittandes på en solstol med block och penna, så jag ska inte klaga.

Vår Alla hjärtans-middag bestod av bacon, ägg och vita bönor. Planen var egentligen att gå ut på någon trevlig restaurang med våra vänner från västkusten, men K. är för utmattad. Det är vila, vila och ännu mer vila som gäller för henne. Och förhoppningsvis lagrar hon lite energi, så hon orkar göra något imorgon.

Enligt väderprognosen kommer temperaturen att hålla sig runt 12-14 grader i en vecka framåt. Sedan händer det äntligen något, och graderna skuttar en bra bit uppåt. Det är i och för sig väldigt behagligt nu, så länge man håller sig i solen. Varmt men inte svettigt. Man blir brun men inte bränd. Fast visst vill man gärna ha behagligt ljumma kvällar också. Det har bara varit en sådan sen jag kom hit för snart tre veckor sedan.

Mer tapas

Det blev tapas igen igår kväll. Fast K. orkade inte, hon var helt slut efter den späckade dagen med grottorna och Maro, så hon var hemma och sov. Hon sover faktiskt nu på eftermiddagen också.

Åsa, Eva och jag gick i alla fall iväg för att vidare undersökning av tapasutbudet, och vi hann med en hel del. Ett väldigt prisvärt sätt att äta middag. Gott var det förstås också. Avocado- och tomatsalladen på översta bilden var helt fantastisk.

Att det hänger skinkor och allt möjligt i taket är rätt vanligt, jag har sett det på flera ställen. Även i de stora livsmedelsbutikerna brukar det finnas ställningar där det dinglar diverse torkade delar av djur. Det ser lite speciellt och exotiskt ut.

Nerjas grottor

Idag har vi varit i Bergakungens sal. Dvs i Nerjas berömda grottor som ligger drygt tre kilometer utanför staden. Dessa grottor är fullkomligt fantastiska och anses vara en av de absolut viktigaste arkeologiska fornlämningarna i hela medelhavsområdet. Allt är inte öppet för allmänheten, och stora delar av det gigantiska grottsystemet är faktiskt ännu outforskat. Men det som går att se är bara ...wow! Helt sanslöst. Enorma jättesalar, vindlande gångar, stalaktiter och stalagmiter, 30 meter högt "i tak" - det är så mäktigt så man blir alldeles andlös. Det går inte ens att föreställa sig.
Man har länge trott att grottorna sträcker sig över ett område på ungefär fem kilometer, men nu finns teorier om att det handlar om en mycket längre sträcka, att det snarare handlar om fem mil.

Grottorna har bildats under ca 5 miljoner år men upptäcktes först på 1950-talet, och det av en ren slump när några pojkar lekte i området och hittade en öppning. I de delar som allmänheten inte har tillträde till att forskarna gjort sensationella fynd av sällsynta djur, bland annat skarabéer och blinda skorpioner!
Jag tänkte lägga ut en bild, men det är ingen idé. Ingen bild kan göra Cuevas de Nerja rättvisa.

Efter det besöket, som fick en extra lyckad dimension när vi fick höra att Åsa i sin ungdom drömde om att bli grottforskare, gjorde vi en avstickare till en liten sömnig by som heter Maro. K. älskar Maro, medan det är lite för dött och stilla där för mig. Vi åt lunch där innan vi åkte tillbaka till Nerja.

Maro är en jättefin by, men med sina 800 invånare är den för liten och stillsam för mig

K. mår ju inte så jättebra, och efter den här späckade dagen är hon väldigt trött och har nog somnat som det verkar. Klockan är 16.30, och jag ska gå ut och handla lite förnödenheter.
Vädret är strålande, och ännu bättre ska det bli!

Söndagsgass

Lite solgassigt trött känner jag mig just nu. Vi har haft en riktigt avspänd söndag med Åsa och Eva. Först sammanstrålade vi på Balkon Europa och flanerade den upp och ner. Det tar några minuter om man går långsamt. Sedan tog vi med dem på en trevlig promenad i Nerjas äldre kvarter. Det är verkligen pittoreskt på många ställen, "nuttigt" som Åsa sa, och det fotograferades flitigt.

Vi såg bland annat flera kvinnor som tvättade den lilla del av gatan som ligger utanför deras egna dörrar, man gör alltså det fortfarande, och det är riktig ambitiös tvättning med varmt vatten och rengöringsmedel. Det luktar som i en tvättstuga på sina ställen, och bara det är ju rätt häftigt.

Efter ett tag var det dags för lunch, så vi satte oss på en uteservering och myste. Kaffe på vår terras efter det. Efter lite allmänt degande och solande gick Å och E hem för att vila och ladda inför kvällen. Vi ska äta middag på nåt ställe som jag ännu inte har tänkt ut.

Solen lyser starkt fortfarande, 16.50 är klockan, men den är inte lika varm som för några timmar sedan. Så det blir jeans, jacka etc. ikväll.

Nyss såg K. några moln långt borta i söder. "Titta, nu kommer det moln från Afrika", sa hon bekymrat. Och jag ser att det ska bli lite växlande imorgon. Dock inget regn och inget rusk. Så vi står nog ut.

Lördagsstämning

Mycket folk ute idag, typisk lördagsstämning. Jag fick en liten bild av hur det måste vara här under högsäsong när det är svart av folk överallt, packat i varje gränd och trängsel på både stränderna och gatorna. När det står bord ute på trottoarerna, och det är svårt att få plats på restaurangerna. När det finns ett nöjesliv och är varmt dygnet runt. Och när precis allt är öppet, så bakom det som nu är ett förbommat fönster kan det ligga stans bästa bageri, alltså det finns ett Nerja som vi vinterresenärer inte har en aning om.

Men man skulle knappast orka vara här sex veckor mitt i sommaren. Och lågsäsong är utomordentligt behaglig. Tempot är lugnt och medelåldern är typ 68 år. I like.

Idag kom ju K. äntligen! Jag stod förväntansfullt vid den plats där taxin brukar stanna, och så kom ett SMS: ”Var är du?” Då hade taxikillen släppt av henne vid ett annat ställe! Inte långt ifrån alls, men där stod stackars K. blek med sin packning och letade desperat efter mig.

Hur klarade man sig innan mobiltelefonerna?

Nu är hon installerad, vi har druckit kaffe och solat. Jättefint väder, som tur är. Nu börjar vår gemensamma semester, och det känns som att det kommer att bli helbra! Ikväll blir det kyckling till middag, med lite mousserande rosé till. Och efter det Melodifestivalen. Kanonlördag!

Herrgarg och prast

Bland det jag saknar hemifrån finns dels väldigt självklart önskvärda företeelser som centralvärme och drickbart kranvatten. Dels mer speciella saker som man inte alltid tänker på hur speciella och bra de är. Till exempel påslakan. Varför använder inte alla i hela Europa påslakan? Det är ju en fantastisk uppfinning.

Här bäddas det med överlakan och tunga yllefiltar. Allt snor sig i vartannat, och hur många har dreglat och haft sig i de filtarna kan man undra? Fast nog tvättar de filtarna mellan olika gäster? Ja, så måste det vara. Men tänk då hur mycket enklare det är att tvätta påslakan!

I mataffärerna saknar jag bland annat färdig bearnaisesås och djupfrysta hallon. Och de första dagarna kände jag en stark längtan efter herrgårdsost. Döm då om min förtjusning när jag idag inne på Iranzo såg en liten skylt där det stod ”Herrgarg” Kan det vara, är det möjligt…jag tittade närmare och fann då även ”Prast” och ”Skanemejerier”. Jippie!

Men när jag skulle lägga en liten smal ostbit i varukorgen såg jag att den var minst tre, kanske fyra gånger dyrare än hemma. Och då drabbades jag av en oförklarlig småsnålhet, så Herrgarg fick ligga kvar på sin hylla! Jag ångrade mig efteråt, några tior hit eller dit, vad spelar det för roll i det här läget. Istället köpte jag mjuk ”skrattande ko”-ost som jag inte alls gillar så jättemycket. Fånigt. Hoppas Herrgård finns kvar till nästa gång. 
Fast jag har ju ingen osthyvel! Osthyvel är en klassiker, saknad av alla svenskar utomlands. Nästan lika bra som påslakan.

Gult istället för brunt = bra

Ja men, plötsligt stod det en kille här utanför dörren, och han hade ett uppdrag: att byta lysrör! Det gick! Det fanns! Nu är det bruna röret med det brungröna ljuset borta. Men jag förstår grejen med att lysröret har ett hölje (vad f-n, är det verkligen det rätta ordet för "coating"? "Överdraget med en film?" Kanske det heter?)
Det är liksom färgat, fast nu är det på ett bra sätt istället för på ett äckligt sätt. Ljuset är gult, solgult. Ett försonande ljus, ett sånt som gör att man ser lite brun och snygg ut. Lite brun är jag ju i och för sig. Och som extra bonus blev jag lite snygg också, i så mån att vissa rynkor liksom slätas ut i det varma, milda ljuset.
Allt blir bättre och bättre!

Vilsamt

Nu har jag varit i Nerja två veckor. Fyra veckor kvar. Och i övermorgon kommer Älskade K! Hurra! Jag har beställt en taxi som hämtar.
Våra kompisar Eva och Åsa anländer också på lördag och stannar här en vecka innan de åker vidare och spelar golf. Otroligt kul ska det bli att träffa dem.

Det är märkligt hur fort tiden går, hur dagarna rinner iväg fast man inte gör just nånting. En stund framför datorn, en timslång promenad, handla lite, fika, läsa en stund, datorn igen, gå ut på stan en sväng, äta - och så är det plötsligt sent på kvällen. En vilsam tillvaro.

Idag är det sol igen. Inte särskilt varmt i luften, men som vanligt kan man sitta ute och läsa och sola. Långärmat och långbyxat behövs i och för sig.
Medeltemperaturen i februari är 16,7 grader, och det har det då inte varit hittills. Då har vi väl en massa varmt väder till godo. Alltså får det snart laddas upp ett enormt, jättemäktigt högtryck. Det är dags!

Signal!

Åhh, jag tror knappt det är sant - jag har en uppkoppling! Inte för att "huset" har fixat det, utan för att ett näraliggande lyxhotell har en väldigt stark signal. Hotell Balcon Europa, dom har ett redigt nätverk, och nu har jag fått deras lösenord. Smart idé av mig. Det var inga problem alls. Visst är det lite, lite instabilt och jag bör helst sitta vid fönstret, men i alla fall. Och jag förstod av min hotellmanagers lättnad att någon annan lösning är inte i sikte, kanske inte nånsin. Nu slipper han mitt tjat, tror han säkert. Kanske gör han det också, om detta fortsätter att fungera.

När jag var därnere kom ytterligare en gäst och pratade om det bruna badrumslysröret som har brända fläckar i båda ändarna. Christian, som "chefen" heter, skrev upp det plus rumsnummer, som han alltid gör. Så den mannen trodde förstås att han genast ska få en annan belysning. Ha! Jag passade på att påminna om att jag också har ett sånt brunt lysrör med brända fläckar - och då berättade han plötsligt att det inte går att ändra på. Lysröret har ett slags plasthölje ("coating" jag kommer inte på det riktiga svenska ordet), huruvida det är brunt från början eller blir det med tiden förstod jag inte, och detta plasthöljes funktion är att hindra lysröret från att bli för varmt! Man kan inte byta ut det, utan att byta hela systemet.
Men hur otroligt låter inte det??!!
Vad är det för lysrör egentligen? Vad är det för plast?

Det konstigaste är väl ändå att han låtsas som att det går att fixa, han skriver upp rumsnummer och allt, fast det inte finns några som helst planer på att göra något.

Jag kan inte smälta det, en lampa täckt med brun plast...i ett badrum. Nu använder ju jag inte smink, men de flesta kvinnor gör trots allt det. Svårt att applicera i det bruna ljuset, kan jag tänka mig.

En krogrecension

Jag har ätit hemma tre dagar i sträck, och nu var förråden slut. Vid 18-tiden var jag hungrig och tänkte att jag går ut och äter en Menu del dia nånstans, kanske kan jag testa gambas pil-pil på ytterligare ett ställe. Men, jag lyckas det glömma det gång efter annan, nästan inga restauranger har öppet före 19. Hm, men några tapas nånstans kunde jag väl äta. Lördagens lyckade tapasrunda sitter färskt i minnet. Så jag kollade lite här och där utan att kunna bestämma mig,

Och så slutade det med att jag gick till The Cottage – en engelsk restaurang som är väldigt trevlig, Vänlig, mysig personal, ombonad, välkomnande miljö, och även språket är ju välbekant och tryggt. Varmt är det därinne också, so friendly everything, Maten däremot…engelsk mat, say no more.

Men det fanns faktiskt tapas också enligt skylten utanför, och det kan väl aldrig bli fel. Jag fick välja mellan något att dricka plus en gratis tapa, eller en tapastallrik för (som jag trodde mig ha läst) 6€.  Vid det här laget kände jag mig vrålhungrig och tog det senare alternativet.  Kanske dumt? Tänkte jag, och såg små engelska blodkorvar och lever med lök för min inre syn.

Först kom en liten korg med tunna chips och goda små kex. Kolhydrater, kolhydrater… Ett glas rosé tog jag också. Rosévinet här är oftast så milt och alkoholsvagt, så det känns helt ”ofarligt”. Och det är fräscht och gott, i regel helt utan sötma.

Rod Stewarts ”American Songbook” spelades på behagligt pratvänlig volym, och jag knaprade hungrigt på mina chips.

Så kom tapastallriken in, och den såg fin ut. Små, små formar med något gratinerat, små grönsaksportioner, en bit friterad fisk. Och bröd. Och mer bröd.

Den ena av de små formarna innehöll en fantastiskt läcker lasagne. Med en skiva vitlöksbröd. Det började jag med, jag njöt av varje tugga och sen kunde inget riktigt leva upp till det.

Form nummer två innehöll en tratitionell engelsk rätt, vad heter den? Med köttfärs, potatismos och lite svamp (tror jag), och så ett osttäcke. Det är något slags vanlig English pie. Shepherds pie? Det smakade inte så mycket, men med ymnigt svartpepprande blev det helt okej. Och till denna lilla rätt serverades: Tadaa, där kom de kokta grönsakerna! Ärter, morötter och blomkål.

Jaja, jag åt i alla fall blomkålen.

Den friterade fisken var tyvärr inte alls fisk utan kyckling. Helt smaklös. Jag försökte få bort friteringen  och äta enbart köttet, men det var liksom fastklistrat.

Var detta prisvärt? Värt 6 Euro? (Som jag trodde att det kostade.) Nja, eller snarare nej. Inte med tanke på de tre fantastiska tapas +lika många glas vin vi fick för samma peng häromkvällen. Fast å andra sidan, jag hade inte väntat mig något, jag var nästan beredd på lever och lök, och med tanke på det var allt ett stort plus. Det jag betalade för var atmosfären, trevligheten och den behagliga värmen.

Ska man äta här, då ska man välja lasagne. Just den rätten är engelsmännen väldigt bra på, det har jag märkt även på andra ställen.

När jag var klar och faten (med flera oätna brödskivor) tagits bort, frågade servitören om jag ville ha ett glas vin till. ”It´s happy hour, so it´s for free.”

”Oh, in that case yes, thank you!” sa jag. Tänkte på Sverige, där ett dylikt erbjudande är olagligt.

Trivselmässigt får The Cottage högsta betyg. Resten av betygen tänker jag inte fördjupa mig i.

Men vad mycket kolisar (=kolhydrater)! Chips och kex och vitt bröd en masse – att inte alla engelsmän är feta som hus! Jag kommer att bli det innan jag åker hem, det är redan på gång.

När jag tänkte begära notan kom servitören med ytterligare ett fat som jag trodde var en bonusefterrätt. Men det visade sig vara den ultimata lilla tapasrätten för mig: Champinjonstuvning med lök och kycklingbitar, hur gott som helst! Det var en minivariant av deras ”Chicken stroganoff”.

”For you madam, for having that extra glass of wine” sa killen. Men det glaset var ju gratis. Och redan uppdrucket dessutom. Hur som helst, jag var glad över den goda extrarätten.

Dessutom, en trevlig överraskning: Det kostade inte 6 Euro som jag trodde. Det kostade 3! Med vinet blev det 4,50. Absolut inget att säga om. Herregud, jag kanske blir stammis på The Cottage!

Visst var det här en väldigt detaljerad beskrivning av kvällen? Jag har kommit på att när man går ut ensam är det bra att ha något att göra, så man inte bara sitter och stirrar framför sig, till exempel så kan man ha med sig ett block som man ivrigt skriver i. Vilket jag gjorde, och därför kommer jag ihåg alla detaljer.

Tänk om Cottagekillen trodde att jag var en riktig krogrecensent?? Hihihi. Jag både skrev och plåtade, och tänk om det var därför jag fick den goda extrarätten?

Men nej, de är nog sådär trevliga och snälla ändå. Det tror jag verkligen, det är något väldigt genuint mysigt med The Cottage,

Grått, brunt och vinrött

Gårdagens paradisiska väder har ersatts av kylig blåst och förargliga grå moln. Och de har nu bildat ett ännu förargligare grått täcke. På förmiddagen var solen framme ett tag, men den ser ut att hålla sig borta resten av dagen.

Klädseln ute var blandad. Linne och shorts hos vissa, jeans och täckjacka hos andra. Linne- och shortsfolket har nog gått hem och bytt om nu, misstänker jag.

Spanjorerna, i alla fall Nerjaborna,  har mycket bruna kläder. Otroligt mycket brunt. Och vinrött. Det är inte ”årets mode” här, utan det har varit så varje gång jag har besökt Nerja. En typisk vinterjacka har någon av dessa två färger, och ofta är den glansig dessutom. Inte i min smak, som det så diplomatiskt heter.

Misslyckat byte

Till min lilla köksutrustning hör en skärbräda. En liten av plast som har sett bättre tider. Plastskärbrädor är fina i början, men så småningom blir det ofrånkomligen repor och märken. Den här ser rent obehaglig ut, färgad av, ja vad kan det vara, apelsiner troligen, och morötter kanske, möjligen har några biffar tillretts på den också, så att köttsaft runnit ut och ner i alla hack, och så diskas den inte på en gång…ni ser säkert bilden framför er och tänker ”Urk”!

Den är inte plan heller utan böjd, har säkert blivit utsatt för värme och buktat sig.

Det måste finnas ett förråd med fräscha prylar. De andra lägenheterna, som är nyrenoverade och fina, kan inte ha sån här köksutrustning. Så igår kväll tog jag med mig plastskrället ner till receptionen och visade för Virgina, en supertrevlig kvinna som oftast sitter där mellan 16-24.

Hon vred och vände på den och sa att plastbrädor är ju det värsta man kan ha. Jag förklarade att jag inte har något emot plast bara den är i bra skick. Och den här är i så dåligt skick så den borde slängas/borde ha slängts för länge sen. 

Ja, du kan kasta den om du vill, sa V., satte en ”Back in a minute”-skylt på disken och så gick hon iväg på skärbrädsjakt.

Det tog lite tid  och jag passade på att trycka ner plasteländet i en offentlig papperskorg som står i den lilla gränden alldeles utanför dörren. Sen kom V. tillbaka: ”Jag hittade den här. Den är i alla fall av trä.”

Ja, fast den var ännu värre! En gammal, repig och smutsig träskärbräda! Jag har sett såna i en billighetsaffär här. Den är gjord av ett mjukt träslag, ett sånt man kan göra repor i med nageln, och det finns risk att flisor lossnar om man använder den till matlagning. Kanske är det mer en uppläggningsbräda än en skärbräda.

Men vad skulle jag säga? "Usch vilken äcklig!", nej det sa jag förstås inte. V. hade verkligen ansträngt sig, så jag sa ”tack”. Och såg väl lite konstig ut kanske.

Men när hon satte sig i receptionen och grejade med datorn snikade jag snabbt ut och grävde fram plastskrället ur papperskorgen! För den känns ändå bättre. Så nu har jag två, den ena ofräschare än den andra.

Nej, ingen framgång i detta ärende. Jag hoppas nu på lysröret i badrummet, att det bruna ska bytas ut idag.

Det jag hittills har lyckats bäst med bland mina modesta påpekanden, önskemål och klagomål är kökskranen. Den läckte nåt alldeles väldigt, varje gång jag skruvade på den rann det vatten över diskbänken i en halvtimme. Jag berättade detta för hotellmanagern, och för säkerhets skull hade jag slagit upp ordet ”packning” (till kran) i mitt lilla ficklexikon. Det heter ”junta”. Märkligt nog. Så jag förklarade på engelska och så förtydligade jag med ett perfekt uttalat ”la junta”.

”La junta?” sa han allvarligt. ”Si!” sa jag. Sedan gick jag ut, och när jag kom tillbaka efter två timmar var kranen fixad!

Delvis är detta ett ganska tjusigt ställe. Men det spretar lite, hänger inte riktigt ihop. Ibland hör jag signaturmelodin till Fawlty Towers i huvudet.

En bra bok, ett glas rosé och ett blått hav

Inga plikter stod på min agenda idag. Så efter marknadspromenaden satte jag mig på terrassen med en bok. Just nu läser jag ”One day” av David Nicholls, och den är precis så bra som alla säger.

Lite längtansfullt tittade jag ner på den servering som tillhör det här turistkomplexet och som syns längst bort.

Det perfekta läget om något, och jag kan tänka mig att det alltid är knökfullt där under högsäsong. Än så länge är det faktiskt ganska sparsamt med gäster.

Äh, jag går dit och sätter mig, tänkte jag, och så tog jag med mig boken. Beställde ett glas rosé, läste några kapitel, njöt av utsikten. Sämre kan man ha det.

Brunt ljus och snubbling

Jag har irriterat mig på badrumsbelysningen. Ett enda, högt sittande, lysrör som lyser med ett slags grönbrunt äckligt sken. Rent otäckt. Idag tittade jag för första gången på lysröret, alltså när det var släckt, och det ser ut så här:

Jag visade bilden för hotellets manager som sa något i stil med ”Ja, det är ju lågenergilampor. Men okej, du ska få ett nytt” och så skrev han upp det på en lapp. Hoppas det leder till något.

Men ”lågenergilampor” – de lyser ofta med ett svagt sken redan från början, så inte ska de väl dessutom vara bruna??!

Huvva.

Vädret har varit toppen även idag. Jag bestämde mig för att gå till marknaden igen. Det är en rätt så bra promenad, särskilt vägen dit eftersom det går uppför hela tiden.

Här utanför mötte jag Magnus, på väg att tala med receptionen om diverse frågor, bland annat internet. Jag kunde informera honom om att inget har hänt eller tycks hända. En ny leverantör måste anlitas för den våning jag bor på (varför har jag ingen aning om), och då väntar de på att den leverantören ska höra av sig. Idag, imorgon, senare…det kan bli när som helst eller aldrig. Hotellmanagern erbjöd mig faktiskt att byta rum. Hade jag varit ensam så hade jag gjort det, men K. kommer på lördag och hon ska inte sitta framför nån dator utan enbart koppla av. Och då är nog den stora solterrassen viktig. Hon måste i alla fall få se hur resp. lägenheter ser ut.

Lite senare på min väg till marknaden mötte jag Gunnel och Per som hade fyndat billiga och goda clementiner.

Det är verkligen mysigt med denna lilla stad – man stöter ihop med folk hela tiden.

Förra tisdagen blev jag ju vittne till en incident som kunde ha slutat illa, när en kvinna snubblade och föll ut mot vägen, en bil tvärbromsade och en MC körde in i bilen. Den här gången blev det också en snubbling, bara ca 20 meter från förra stället. Farligt stråk där tydligen. ”Det är ju en grop i trottoaren! En grop!” skrek den snubblande svenska kvinnan upprört.

Och det är en av de mindre bra sakerna med Nerja. Det är rent farligt att bara gå på och tro att underlaget ska vara tryggt och pålitligt. Rätt vad det är kommer oväntade ”fällor” i form av gropar, lösa stenar, avsatser och nivåskillnader, plötsligt avsmalnade trottoarer som bara tillåter en person åt gången – man kan vänta sig vad som helst och det gäller att se var man sätter fötterna. Otroligt att inte folk slår ihjäl sig hela tiden, särskilt med tanke på hur skröpliga många är redan från början.

Ljummen kväll

En otroligt fin kväll har det varit. Alldeles ljummen. Jag åt lite indisk kyckling hemma, och sen gick jag ut för att känna på luften. Det var så skönt så jag ville inte gå hem, jag bara strosade omkring lite planlöst i en timme och njöt av att det var varmt. Såg en kvinna i min ålder, engelska tror jag, som satte sig ensam på en uteservering och beställde en gin&tonic. Så modig var inte jag, utan efter att ha gått omkring länge och väl gick jag helt enkelt hem. Kollade om det gick att sitta på terrassen utan att frysa ihjäl, och det gick verkligen. Inte heller där var det ett dugg kallt, och vindarna var så beskedliga så jag kunde till och med ha några värmeljus tända utan att dom genast blåste ut! Inget brummande från ventilations- och vad det nu är för-aggregat var det heller, utan det enda som hördes var havet. Perfekt! Absolut den bästa dagen hittills.

När det började bli svalare vid 21-tiden gick jag in och tittade på en ny serie på SVT. Den fick mig inte att vilja åka till Thailand, kan jag säga. Men den var rätt bra tyckte jag, så jag kollar nog nästa måndag också.

Varmt igen

Efter några bistra dagar är det äntligen varmt igen. Skönt! Jag vill ju gärna kunna vara ute på min gigantiska terrass utan ylletröja och halsduk.

Men internet lyser med sin frånvaro, och det börjar kännas lite irriterande att springa ner till receptionen stup i kvarten. Där sitter jag på en bänk med datorn i knäet, och det är inte riktigt samma sak som de första dagarna när jag hade perfekt uppkoppling i lägenheten.

”Så är det i Spanien” sa min svenska uthyrare, och menade att det tekniska är osäkert och opålitligt, men det stämmer faktiskt inte. Mycket är lika internetbaserat här som hemma, och det skulle aldrig fungera om nätverk lite varstans låg nere veckor i sträck. Så det är inget man ska behöva räkna med. En bekväm bortförklaring för honom däremot.

Suck. Ska jag verkligen behöva ta en fajt om detta, jag som avskyr sånt...

Jag läser i svenska tidningar att det råder storm och uppror i landet efter det att Thorsten Flinck har ”tafsat” på en av Melodifestivalens programledare. Men herregud! Jag läser och jag läser och jag tittar på bilden av det Fruktansvärda Övergreppet – och jag tänker bara: men lägg av! Hur kan en sån liten sak få så monstruösa proportioner, alltså vad är det för fel på Sverige?

Vackert hav, ful promenad

Havet hade en remarkabelt vacker färg idag, tyckte jag. Det var mörkt turkosgrönt, väldigt speciellt. Även vissa av de människor jag mötte på min promenad hade andra färger än vanligt. Hur solbrända kan folk egentligen bli? En del var så mörkbruna så det såg sjukt ut.

Sen kom jag på att jag hade solglasögon på mig.

Utan dem var havet normalblått och människorna såg inte sönderbrynta ut.

Igår pratade vi om hur stranden på en del sträckor nästan har försvunnit, eroderat bort. Det är speciellt tydligt längs den ruffiga och fula promenaden. Havet har brutit bort delar av marken och dessutom spolat iväg all sand, och kvar finns en liten remsa med bara grus och stenar. Om några år kommer vattnet att ta med sig vägen också, det har redan kommit farligt nära, så det måste kommunen göra något åt.

Jag tyckte att det fula området var alldeles ovanligt fult idag. Blåsten i förra veckan har rivit sönder provisoriska staket, och det ser verkligen anskrämligt ut många ställen. Det är nästan lite roligt.