Good Morning på 19

Good Morning Blues igår. Pub 19 har jag alltid trivts på, och GMB är favoriter sedan 70-talet. Jag vet inte hur många gånger på senare år som jag har velat gå och lyssna på dom när dom spelat i Parksnäckan, på Katalin etc., men det har aldrig blivit av pga diverse omständigheter. Så, äntligen. Och man märker att tiden går. När jag såg dom då för länge sedan var dom flesta i bandet några år äldre än jag. Nu måste deras åldrar ha accelererat på något vis, för när dom kommer upp på scen är det som att se farfar! (Inte ser väl jag ut som farmor...)

Vad jag hade glömt/förträngt är att Good Morning Blues numera även har en trumpetare, och att jag aldrg har gillat honom. Bosse B., han anses vara väldigt duktig, en av Sveriges bästa jazztrumpetare tror jag rentav, men fy 17 för ylande, tjutande skriktrumpet! Långa solon i varenda låt, det tillför inget utan verkar mer vara ett självändamål, ungefär som att "kolla vilka starka lungor jag har, vilka hårda läppar, vilken hög och häftig decibel" - högt, starkt och okänsligt. Teknik utan nyanser. Och då är resten av bandet så tajta och samspelta och duktiga och känsliga, Claes Jansson sjunger som en gud och allt är verkligen fenomenalt. Så kommer ylandet...till slut höll jag för öronen. Och hoppades att han såg det. Elakt?
Men förutom det så var det toppen. Bandet, låtarna, stämningen - allt var femstjärnigt. Trumpeten - bara en stjärna, eller kanske ingen alls.

Jag träffade en gammal bekant och pratade länge med henne. Öl och vin dracks i (för vissa men inte för mig) alltför stora mängder, och vi gick inte hem förrän puben stängde klockan två. Personalen tände lamporna och satte upp stolarna på borden, och då var det liksom slut. Insåg man. Länge sen jag var ute så sent, helt otroligt länge sen!
En rolig nöjeshelg har det sannerligen varit.