Herrgarg och prast

Bland det jag saknar hemifrån finns dels väldigt självklart önskvärda företeelser som centralvärme och drickbart kranvatten. Dels mer speciella saker som man inte alltid tänker på hur speciella och bra de är. Till exempel påslakan. Varför använder inte alla i hela Europa påslakan? Det är ju en fantastisk uppfinning.

Här bäddas det med överlakan och tunga yllefiltar. Allt snor sig i vartannat, och hur många har dreglat och haft sig i de filtarna kan man undra? Fast nog tvättar de filtarna mellan olika gäster? Ja, så måste det vara. Men tänk då hur mycket enklare det är att tvätta påslakan!

I mataffärerna saknar jag bland annat färdig bearnaisesås och djupfrysta hallon. Och de första dagarna kände jag en stark längtan efter herrgårdsost. Döm då om min förtjusning när jag idag inne på Iranzo såg en liten skylt där det stod ”Herrgarg” Kan det vara, är det möjligt…jag tittade närmare och fann då även ”Prast” och ”Skanemejerier”. Jippie!

Men när jag skulle lägga en liten smal ostbit i varukorgen såg jag att den var minst tre, kanske fyra gånger dyrare än hemma. Och då drabbades jag av en oförklarlig småsnålhet, så Herrgarg fick ligga kvar på sin hylla! Jag ångrade mig efteråt, några tior hit eller dit, vad spelar det för roll i det här läget. Istället köpte jag mjuk ”skrattande ko”-ost som jag inte alls gillar så jättemycket. Fånigt. Hoppas Herrgård finns kvar till nästa gång. 
Fast jag har ju ingen osthyvel! Osthyvel är en klassiker, saknad av alla svenskar utomlands. Nästan lika bra som påslakan.