Nu spås att Sverige kommer att vara rökfritt om 17 år. Man kan ju hoppas. Undrar hur dom har kommit fram till just det antalet år förresten. Inte 15 eller 20, utan just 17.
Jag har avskytt rökning, eller snarare röken, sen jag flyttade hemifrån. Mina föräldrar rökte, och det var inget jag ens reflekterade över. Men så en gång skickade mamma ett par gardiner till mig. Fina orangeröda gardiner med smala bruna trädgrenar (ja, det var 70-tal!) som jag älskade men som hon inte ville ha längre. Glad packade jag upp dom ur lådan, och fann att dom verkligen stank tobaksrök. Oj, liksom. Det blev omedelbar tvätt, och sen var dom förstås okej. Men det var alltså första gången som jag insåg skillnaden mellan rök och rökfritt.
Numera är jag närmast allergisk. Jag kan spåra en utomhusrökare på hundra meters avstånd. Och jag säger bara: tack och lov att vi inte har någon rökande balkonggranne! En gång hade jag det, och det var inte kul. På Källparksgatan bodde jag då, högst upp med en jättefin balkong med västerläge och tegelvägg. Grannarna under kedjerökte båda två men aldrig samtidigt. Med korta mellanrum kom nån ut och tände sin stinkpinne, och röken ringlade rakt upp till mig. När den sen äntligen hade försvunnit gick ett par minuter, då kom den andra ut och gjorde samma sak. Och så höll det på, dagarna i ända. Säg att det tändes 6-7 cigaretter i timmen, nej det räcker nog inte. Båda var pensionärer och åkte alltför sällan till sitt lantställe...
Min fina balkong använde jag inte så mycket, obehaget förtog mysigheten. Så jag tycker det är bra med rökförbud överallt där det riskerar att drabba någon annan. Jag fattar inte att rökning ens finns. Det är så...smutsigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar