fredag 21 januari 2011

Nio år sedan

Idag är det nio år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far här i Uppsala. Fadime som verkligen kämpade för att sprida kunskap, som till och med pratade inför riksdagen om sin och många andra utländska ungdomars situation i "hederskulturer". Hon skrev artiklar, intervjuades i TV-program och var på alla sätt en stark, modig representant för de unga kvinnor (och även män) som förtrycks av traditioner som i mina ögon är fullständigt fasanfulla.
Jag såg henne i en TV-intervju, där hon berättade att det fanns släktingar som ville döda henne och att dom sannolikt skulle lyckas en dag. Reportern blev då väldigt misstrogen och sa ungefär att: "Men menar du verkligen det på allvar? Tror du verkligen att din egen pappa skulle kunna döda dig?" "Jag vet att det är så" svarada Fadime, och ett par år senare fick hon rätt.
Eftersom hon var en tämligen känd person blev det hela väldigt uppmärksammat, och senare har flera andra spektakulära fall väckt uppmärksamhet och avsky. Något måste göras, tycks alla vara eniga om, men det har egentligen inte hänt så mycket. Det verkar alltså finnas en vilja att ta itu med problemet, men när det kommer till konkreta åtgärder tar det stopp.

I dagens UNT har Aron Lund skrivit en ganska bra ledare om "hedersvåld". Ovanligt tydlig och med bra analys. Men även där luddar det till sig i slutet. Det är känsligt för människor att kritisera den egna gruppen, säger Lund.
(Tycks betyda: man kan inte kräva att invandrare ska ta ställning mot hedersvåld. Fast, nåja, vissa gör ju det, eller hur? Hur mycket uppmuntran och stöd borde inte dom få?)
 Och "det är minst lika känsligt för det svenska majoritetssamhället att klampa in med stödåtgärder och strafflagar i ett sammanhang som man i själva verket förstått mycket lite av."
Och där nånstans glider det iväg för mig. Varför skulle det vara "känsligt" för det svenska samhället att ha strafflagar mot hedersvåld? Mot att fäder skjuter ihjäl sina döttrar, att tjejer kastas ut från balkonger, tvingas begå självmord, stryps eller misshandlas av pappor, bröder och kusiner? Vad innebär det om vi inte skulle ha strafflagar mot det?
Absurt.
Det "klampas in" alldeles för sällan och alldeles för lite.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket viktigt ämne - och ett alldeles utmärkt formulerat inlägg i debatten! Guldstjärna! :D

Monica Hortell sa...

Tack! "Guldstjärna"...:-D