Om att bli politiker

Om det fanns ett parti vars politik jag verkligen trodde på, som jag kunde omfatta helt och hållet och med gott samvete stå upp för i alla sammanhang - då skulle jag bli politiker. Och det skulle förmodligen gå jättebra. Jag har inga problem med att prata inför folk och gör, enligt vad jag har fått höra, ett lugnt och sansat och vederhäftigt intryck. Inom politiken är det inte samma vansinniga åldersfixering som på andra områden heller, man behöver inte vara 25 år för att få ett uppdrag, det är inte ens en fördel att vara 25! Man kan driva sina specialfrågor och kämpa för det man brinner för. För att inte tala om hur bra betalt det är! Även kommunpolitiker har en okej inkomst och dessutom lätt att få sidoinkomster av alla möjliga slag. Dessutom tror jag att dom har stort behov av nya engagerade krafter.

Vad är negativt? Hot från dårar är väl det som är svårast att behöva stå ut med. Och att vara påpassad av ettriga, felsökande journalister. Att få fiender överhuvudtaget. Fiender är inget jag vill ha, jag gillar tolerans och förmågan att skilja på sak och person.

Nu finns det ju inget parti som jag skulle vilja jobba med. Några tilltalar mig mer än andra naturligtvis, men att ständigt kompromissa, att sällan kunna vara helt ärlig, att förtiga allt man anser som för tillfället inte är politiskt korrekt, att vara lagom slingrig och samtidigt hårdhudad...njäe. Det kräver att man offrar väldigt mycket, risken är att man förlorar hela sig själv.