Jobb jag har haft

I natt sov jag rätt dåligt och fördrev en del av den vakna tiden med att tänka på olika jobb jag har haft. Det blev rätt många när jag räknade alla, från det första sommarjobbet när jag var femton år och jobbade som brickflicka på Epa-baren. (Man fick lön varje torsdag, en brun papperspåse med pengar!) Extraknäck, frilansuppdrag, sommarjobb, riktiga anställningar...det blev fjorton olika eller nåt i den stilen. Och spännvidden är stor. Jag har jobbat på posten, plantskola, forskningsbibliotek, fabrik, studentnation - allt möjligt. Det är så jag själv blir förvånad när jag tänker på det.

Det tråkigaste jobbet:  Kontorsstäd. Det var ett sommarjobb, på St Eriks Betong här i Uppsala, och jag behövde bara städa en gång i veckan, på helgen när kontoret var tomt. Men så trist det var! Kanske för att det var ganska rent där, folk hade väl semester. Att torka golv som knappt ens var smutsiga, att tömma papperskorgar med bara några enstaka skräp i - ingen höjdare. I slutet av sommaren ringde dom och frågade om jag ville ha fast anställning. Det var väldigt lätt att säga nej.

Roligaste jobbet: Första åren på Carolina var väldigt kul, särskilt när jag jobbade i läsesalen. Även senare, fram till det att datorerna gjorde sitt intåg. Biblioteksarbetet förlorade mycket av sin charm för mig då. I min ungdom jobbade jag några veckor i en leksaksaffär, det var också hur kul som helst. Positivt, med folk som köpte presenter till sina barn och så.

Äckligaste jobbet: Utan skuggan av konkurrens: Att diska provrör på Bakteriologiska institutionen, även det ett sommarjobb. Ofattbart vidrigt, det kom massor med provrör fyllda med var, slem, blod och urin, till exempel svalgprover som fått stå till sig ett antal dagar, vissa stank nåt hemskt, vissa innehåll satt väldigt hårt fast...det var så jättejätteäckligt så det finns inte ord.

Enklaste jobbet: Att sortera post. Jag jobbade natt på Klarateminalen, ett helt år faktiskt. Det var trevligt på många sätt. Och det fascinerande var att man aldrig behövde lösa några problem. Om något var oklart, en svårläst adress, postnummer som inte verkade stämma eller vad som helst, då la man det brevet i ett särskilt fack, och sen kom det andra och tog hand om det. Man behövde inte tänka, inte vara kreativ. Jag tyckte det var jätteskönt!

Svåraste jobbet: Hade jag parallellt med postsorteringen. Frilansade åt en annonsbyrå och översatte engelska pressreleaser i tekniska ämnen! Ämnen som jag inte hade en aning om. Jag kände inte till termerna ens på svenska. Det handlade mycket om hörlurar och mikrofoner. Ett engelskt-svenskt tekniskt lexikon var enda hjälpmedlet. Internet fanns inte. Ibland gick det bra, jag kommer särskilt ihåg några texter om megafoner som jag var väldigt nöjd med.

Sämst stämning: Köket på Akademiska. Ibland på helgerna jobbade jag i köket där. La upp mat på tallrikar som kom åkande på ett löpande band. Det var lite intressant med dieter och specialkost och så, och ibland var det nån patient som fick sin önskemat, nästan alla hade valt falukorv med stuvade makaroner. Men personalen...förutom vi extrajobbare var det nästan bara invandrare, och eftersom det här var på 70-talet utgjordes dom av tre grupper: finnar, greker och jugoslaver. Och dom bråkade med varandra hela tiden! Jugoslaverna skrek åt grekerna, grekerna gav igen mångdubbelt, finnarna gnällde om jugoslaverna, det var scener och snack och intriger så det liknande ingenting. Usch, det gick inte att vara där.

Bäst stämning: Carolina och Posten. Många originella människor, högt i tak på alla sätt.

Sen var det rätt att okej att stå vid löpande bandet på Slotts i några månader. Att diska på Norrlands Nation var trivsamt och att plantera skog utanför Björklinge var extremt tufft, nyttigt och stärkande. Ibland kan jag sakna det fysiskt ansträngande, att verkligen ta i med något. Nu handlar det jag gör dels om att tänka och skriva, dels om att vara intuitiv och empatisk och lyhörd. Det är möjligt att jag faktiskt skulle uppskatta att till exempel samla ihop buntar av tallplantor på ackord. Tungt, kämpigt, högt tempo, och på något sätt väldigt tillfredsställande, väldigt okomplicerat och basic. Dock är jag inte 21 år längre, så det kanske skulle ta en ände med förskräckelse.