Våren 1993 åkte Älskade K och jag till Paris. Jag hade aldrig varit där, aldrig känt mig lockad ens en gång, men K trodde stenhårt på att det var den perfekta staden att åka till. (Och så rätt hon hade.) Vi hade inte känt varandra så länge, och det här var faktiskt första gången vi skulle tillbringa mer än ett dygn tillsammans!
Vi bodde på ett litet oansenligt hotell på vänstra stranden, och första kvällen gick vi ut för att hitta något enkelt att äta. På en gatan stod en karl som sålde, jag vet inte exakt vad det var, men det var nåt gratinerat. Bröd, korv och brunsmält ost ingick. Låter inget vidare. Men det var helt absurt gott! Man tog en tugga och fattade liksom ingenting. Vad var detta, hur var det möjligt, vilka hemliga ingredienser ingick?! Och så var det med precis allt den veckan. Hotellets frukost bestod av baguette med smör och marmelad och en croissant. Godaste frukosten nånsin! Det mousserande vin vi varje eftermiddag köpte i kvartersbutiken - helt suveränt. Alla j-a baguetter och bakverk och crepes och drinkar och middagar...my God! När jag åkte till Paris var jag smal. Efter en vecka hade jag gått upp nästan tre kilo, och den tendensen har fortsatt. Parisveckan ändrade hela mitt förhållningssätt till mat för all framtid. Efteråt åt jag på ett annat sätt, upplevde smaker annorlunda, tuggade annorlunda...allt var bättre. Utom vikten.
2 kommentarer:
OK, jag har velat åka till Paris, men inser nu att det skulle fördärva en redan nästan fördärvad kropp ännu mer... All god mat och allt vin... SUCK...
Ja det är riktigt farligt. :-) Nåt som också är häftigt med Paris att själva atmosfären är både väldigt väldigt sensuell och väldigt väldigt intellektuell. Spännande blandning.
Skicka en kommentar