Om film

En av mina favoritfilmer går på TV ikväll: Fyra bröllop och en begravning. Men jag behöver i och för sig inte se den för femte gången.
Jag är verkligen ingen cineast. Tvärtom, jag ser inte mycket film, och dom jag väljer ut är snälla och roliga vilket ju begränsar urvalet nåt enormt. Det här året har jag varit på bio två gånger. Sett Sex & the City 2 (halvdan) och A Single Man (ingen komedi direkt, men K. ville att vi skulle gå på den och den var i alla fall inte brutal och mörk). Förra året var jag också bio två gånger, och då såg jag Mamma Mia och Sex & the City 1. Den nivån är det på.

Film är för ett för starkt medium för mig. Jag blir för påverkad, filmen får direktkontakt med min själ, och är den då destruktiv och grym och sadistisk med misshandel och barn det är synd om...då blir jag helt förstörd på ett sätt som inte gagnar någon eller något.

Min första filmupplevelse var extremt traumatisk, faktiskt var det nog det värsta jag hade varit med om i mitt dittills sexåriga liv. Av någon obegriplig anledning var jag på en matiné tillsammans med en kamrat som var ett eller två år äldre, och vi såg Barnen från Frostmofjället. Av alla filmer. En vidrig film. Det var så hemskt! Jag glömmer det aldrig, snön och dom fattiga barnen som var hungriga, och elaka farbröder som drack sprit och skrek, och barnen åkte iväg i en släde och tappade det minsta barnet i snön...jag var skräckslagen, ångestfylld, darrade! TV fanns inte, jag hade aldrig nånsin sett rörliga bilder förut. Det som hände på duken var verkligt för mig.
Så här långt efteråt kan man inte förstå att vi lämnades av på biografen utan vuxen koll överhuvudtaget, men så var det då.
Min andra filmupplevelse var nästan lika traumatisk. Lassie! Även då på matiné, ensam med min obetydligt äldre kamrat. Och hunden...hunden som gick ensam och letade sin husse, dom blodiga tasspåren...jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.
Jag insåg också redan då att det var viktigt att hålla masken, inte låtsas om hur hemskt jag tyckte det var. För alla andra verkade ju oberörda.

Sen hade jag en obehaglig upplevelse i gymnasiet, när vi var några i klassen som gick och såg Kanonbåten San Pablo (tror jag den hette). Otäcka scener, en lång film. Jag gick i pausen och bestämde mig för att aldrig nånsin mer utsätta mig för något liknande.

Så det gör jag inte, numera utsätter jag mig inte frivilligt för att må dåligt. Inte genom film, (inte genom något annat heller). Välgjorda komedier är min melodi. Änglagård och Woody Allen-filmer. Typ.
Älskade K. är oerhört filmintresserad och ser allt. Ryska och kinesiska filmer gillar hon särskilt mycket och dom skrattar man sällan ihjäl sig åt. Då brukar jag gå in i gästrummet. där vi har en extra TV, och kolla på How I Met Your Mother eller nån annan sitcom. Det är verkligen o-djupt.