Ensam på julafton. Eller inte.

Idag blev jag bortbjuden på julafton. Blev glad, eftersom jag vet att det blir trevligt sällskap, och inte är det långt hemifrån heller. Älskade K. jobbar hela helgen, till 21 på kvällarna, så jag tänkte vara ensam på julafton. Det har jag varit många gånger - och det är helt okej. Det råder en speciell, fridfull stämning den dagen, och den känner man starkt när man sitter för sig själv i sitt förhoppningsvis rena, städade hem och läser, tittar lite på TV och äter goda saker.
Jag tycker om att vara ensam. (Ofrivillig ensamhet är naturligtvis hemsk, särskilt en dag där gamman och gemenskap och familjemys står i centrum.)
Mitt lilla ensliga drag har jag nog ärvt av min mamma, nu 84 år. Jag pratade med henne i telefon häromdagen, och hon berättade att hon som vanligt är bjuden till en av mina bröder på julafton. Där brukar även övriga syskon (utom jag, jag åker inte upp till Luleå utan brukar stanna i Uppsala) med barn och diverse annan ingift eller på andra sätt relaterad släkt fira med enorma mängder mat, dryck och julklappar. Varje år ojar sig min mamma över att det nog blir för mycket för henne och att hon gärna skulle vara hemma istället. "Jag stannar nog inte så länge, det orkar jag inte. Det blir väl ett par timmar, sen tar jag en taxi hem." Och sen stannar hon till midnatt, äter och dricker och stortrivs. Och pratar länge om hur roligt det var.
Men ändå, när hon säger "Jag har ju aldrig fått vara ensam nån jul", gör hon det verkligt längtansfullt. Med äkta saknad.
Kanske har det med det norrbottniska att göra, jag vet inte. Vissa tror inte riktigt att hon menar vad hon säger, men det gör jag för jag skulle känna precis likadant om jag hade haft fyra barn och alltid folk omkring mig. Mina ensamma jular (det är ganska många) har alltid känts som en lyx, eftersom de har varit självvalda. Det är ovanligt har jag förstått. Men i år är jag i alla fall bjuden på julmys hos C. och det ska bli hur kul som helst.